Svaghet

 
Min största svaghet här i livet är chips. Jag älskar chips. Jag ogillar det faktum att jag kan gå och längta efter att få äta ett krispigt chips hemma i soffan. Helst med holiday-dipp till. Mums. Brukar ju inte sluta med att jag äter ett chips heller. Haha. Efteråt känner jag ofta "vad det verkligen så himla gott?! Helt klar ovärt".
 
Sedan kan det gå någon vecka och så helt plötsligt bara måste jag ha c.h.i.p.s. Igen. Och var-det-så-himla-gott-tankarna är som bortblåsta. Karaktären likaså. Jag skyller dock helt och hållet ifrån mig på detta begär. Jag blir nämligen oftast sugen på chips när det görs reklam för det, och det faktumet stör mig ännu mer. Jag känner att jag blir pålurad känslan av att vilja ha chips, vilket jag ju också blir! Hade jag inte sett reklamen hade jag antagligen inte varit det minsta sugen på chips. Ghaa. Just nu sitter jag här och önskar mig en chipspåse. Teleportera hit en grillchipspåse, tack. Och allt tack vare reklamen på blogg.se. Känns inte helt fair mot en sån som mig. Damn it. Ge. Mig. Chips.
0 kommentarer

Pappa kan bäst

Pappa fyller upp frysen så att dottern inte skall svälta. Det gillas!

0 kommentarer

Noja

En liten liten dos av åldersnoja börjar växa fram. Det handlar inte om att jag känner att jag inte gjort saker i mitt liv eller nåt sånt. Skönt det iaf! Mer en känsla av att det låter så 'himla' gammalt att säga att man är 27. 27 liksom. När hände det? Jag var ju 23 häromdagen. Min faktiska ålder stämmer inte riktigt överens med min själsliga ålder, jag tror att det är det som är kruxet. Jag är splittrad. Kanske närmast schizofren, ja det kanske är ett ålderstecken?! Lika bra att rida på vågen och njuta av livet som 27. Den gyllene åldern har jag hört (:

Födelsedagskortet från Pappa, Ulla & Jaggan hjälper ju inte direkt min svaga tendens till åldersnoja.

Men först. Ett antal timmar kvar av 26året!



1 kommentar