Fredag.

Vilopaus i soffan efter föris är vår nya melodi. 


... som blev lördag som blev söndag. Jisses. Började skriva ett inlägg i fredags, sen hann jag liksom aldrig klart. Men, nu så. Vi fortsätter på det jag påbörjade. 

Inskolningen är avklarad. Riktigt ångestframkallande. Skrev ju att det gått bra de första dagarna.. Well, sen kom han på att jag ju faktiskt inte skulle vara med om dagarna och då var det inte en dans på rosor längre. Efter en gråtande lämning ringde dom från föris och jag fick komma och sällskapa dagen ut. Sedan dess har det varit gråt vid varje lämning {så galet jobbigt}. Gråten gör över snabbt, men det gör ont i själen att lämna bort sitt gråtande barn. "Det går över". "Det är så för de allra flesta". Osv. Osv. Spelar ingen roll, sjukt jobbigt att behöva tänka att man ska vänja sig vid det.

Väl på plats får jag i alla fall uppdateringar om hur mysigt dom har det, målar, pysslar och i veckan bakades det tom scones. Då trivs han som fisken i vattnet - och det lugnar mig lite grann. 

Det är bättre nu när jag kommit igång och jobba igen också. Så att jag slipper traska runt hemma med mobilen i högsta hugg in case of nödsamtal från föris. Då får jag liksom lite annat att tänka på. Oh well. Mitt barn är inte den första att skolas in och jag antar att jag inte är inte den första superüberlöjligaste mamman. Jag vänjer mig väl vid detta också även om jag är traumatiserad för evigt. 
1 kommentar

Inskolning.

Imorgon har vi haft inskolning på schemat i en vecka. Många vill veta hur det går för Frallan... Varför vill ingen veta hur det går för mig?! Det, kära vänner, det är ju någonting att prata om. 

Till att börja med, jag är helt slut. Bara det här med att passa tider med en liten minimänniska, varje dag, är ju en utmaning i sig. Under hösten har jag passat tider tre morgnar i veckan, men då på eget bevåg. Nu är vi liksom ett team som ska iväg. Hitills har vi snubblat in nån sekund runt aningens lite på gränsen till försent. Men jag menar, alla kan ju inte komma samtidigt. Det skulle bli väldigt trångt i hallen då. 

Sen har vi den känslomässiga utmaning, jag har gråten bakom ögonlocken konstant dessa dagar känner jag. Och då har ändå inskolningen gått väldigt smooth hitills. Men det är väl det här med att lämna bort sitt barn till någon annan - det måste ju strida mot moder natur och alla modersinstinkter i hela världen. Nej, nej och nej, jag tror säkert att man vänjer sig till slut (hoppas?!) men just nu är jag ett nervvrak som får utstå denna vedervärdiga tortyr. Buhu. 

Tortyren i sin tur ledde till detta. 
T O R T Y R. 
Dagens händelse. Kl 08:46. 
Jag: hej då gubben, ha en bra dag 
Föris-fröken: kom, ska vi gå in och leka?
Frallis: vänder sig om och springer in på förskolan. 
Jag i tanken 1: åh, perfekt, inga tårar, skönt. Han är i trygga händer och jag är bara ett samtal bort om det skulle vara något. 
Jag i tanken 2: me-me-men, är det inte nu han ska gråta och visa att han aldrig vill skiljas från sin mamma. Nähä, inte det. Men är det okej om jag gråter då?! Nån måste ju gråta! 
På vägen hem hjälpte vi grannen att skotta lite snö. (Sidospår). 

Som ni förstår så är det galet jobbigt med inskolningen, trots att han verkar trivas där, trots att jag förberett mig mentalt på den. Känslorna är "all over the place". Pust. Men, det blir nog en vardag av detta med.
2 kommentarer

Söndag.

Den här veckan började ju riktigt hemskt, då ville jag bara dra ett täcke över mig och sova bort hela veckan *typiska vuxenfasoner*. 

Men, skam den som ger sig, det blev ett bra avslut på veckan! En riktigt mysig helg. En massa besök av finingar som gör livet underbart, lite bad i badhuset och idag har vi haft en härlig dag, utomhus i den vintriga solen och så hann vi med en rolig julgransplundring tillsammans med alla grannar. 

Lite synd på kylan, det är aningens för kallt för att vara ute någon längre stund. Men, vi hann åka en tur runt området och klippa lite på gräsmattan (!!). 

Dammen har frusit och nu kan man åka skridskor på isen! Så mysigt. Vi får dock vänta ett år till då skridskorna var aaaningens förstora -till minisens besvikelse. 
0 kommentarer