Lite lite grann.

Jag är en känslomänniska theese days. My oh my... måste vara spännande och väldigt omväxlande att ha mig som sambo. Det behövs dessutom väldigt lite för tillfället, åt båda hållen, för att jag ska bryta ihop fullständigt (som senast) eller hylla livet.


Typ...
- en bebis som sover 30 minuter i stillastående vagn. 
- en som vägrar sova öht.  
- att solen skiner. 
- att jag tar mig ut på en löprunda. 
- en sambo som kommer hem med prinsesstårta.
- att chokladen tar slut. 
- en liten liten egostund med storebror. 
osv. 

Hade någon frågat mig i onsdags hur läget var hade jag antagligen börjat gråta ohämmat och talat om hur nära jag är att bli tokig, att jag har cirka noll egentid och att jag behöver andas på egen hand litegrann. 


Hade någon frågat mig igår hade jag nöjt scrollat fram bilden på Eiffeltornet som vi byggt i duplot - på tu man hand, berättat om att jag kunde sitta ner och fika en semla på bageriet med Anna undertiden lillasyster sov gott i vagnen. 

Som sagt. Det behövs så lite åt båda hållen just nu. 

Just när man är mitt uppe i det där, så känns det ju som att det är så här det kommer vara, för evigt. Men så får man en timme med lite egentid, när pappan tar med båda barnen ut för sov-, lek & vildsvinsjakt. Man hinner tänka en tanke från början till slut, man hinner kanske ta en varm dusch utan stress och så är livet rätt så mycket frid och fröjd igen. 

Just nu sover båda två av mina underverk. En som är tio veckor på dagen och en som är drygt 2,5 år. Spännande att se vad denna fredag har att bjuda på. 

1 kommentar
Susana

Åhhh du är inte ensam om de där pendlandet med humöret, jag kan känna precis samma. kram trevlig helg på er